Montag 12. Dezember 2016

von Sandra Duvander

Kleines Lichtspiel in unsrer Küche - Hashtag des Tages #Kent

Nun sind es nur noch wenige Tage bis meine Jungs ihren Abschied einreichen. Ich werde von Tag zu Tag melancholischer, erinnere mich an meine Jahre mit Kent, die vielen Konzerte. Momente. Wie ich 2008 in Göteborg in einer lauen Sommernacht, barfuß und verliebt durch die Stadt nach ihrem Konzert in Slottskogen gelaufen bin. Ich später, mit gebrochenem Herzen, weinend, schluchzend unzählige Male “747″ hörend, auf dem Oberdeck der Fähre nach Kiel gesessen habe und auf die Stadt zurück blickte, die immer kleiner wurde am Horizont.

1999 habe ich Kent das erste Mal im Radio gehört, als ich von der Abendschule in Rostock mit dem Auto nach Hause fuhr. Es lief “Kungen är död” (Der König ist tot) von der “Hagnesta Hill”. Ich war so berührt von Joakims weinerlicher, getragener Stimme. Fühlte mich sofort zuhause, obwohl ich kein Wort verstand, von dem was er dort sang. Dort begann sie, meine Reise mit euch – Joakim, Sami, Martin und Markus. Eine Reise, die 16 Jahre lang andauerte und nun endet.

Kommenden Donnerstag werden wir uns das letzte Mal in Stockholm sehen. Sista gången vi ses. Und der Abschied wird so schwer. Ich werde hoffentlich das letzte Mal dort in der ersten Reihe stehen, versuchen eine Rose von Joakim oder Sami zu bekommen. Dann werdet ihr es schon gespielt haben, mein Lied “Förlåtelsen” (Die Vergebung) vom aktuellen Album “Då Som Nu För Alltid”. Ich werde jedes Wort Zeile für Zeile mitsingen, denn ihr habt es eigens für mich geschrieben, um mich zu erlösen, nach all den Jahren.

Impressionen aus dem Musikzimmer

Ich sehe mich dort stehen, atme jede einzelne Textzeile ein und aus, als fließe sie direkt aus meiner Seele. Erinnerungen werden reanimiert, die längst begraben schienen, doch nagen sie unaufhörlich an mir, zerren an meinem Herzen. Mein Herz, welches ich mir selbst gebrochen habe. Dinge, die ich gesagt, getan, verschwiegen habe. Verletzungen, die ich anderen zugeführt habe. Menschen, die ich sehr liebte. Wie dicke graue Schleier legen sich Taten und Worte auf meine Seele und es gibt kein Entkommen, keine Vergebung. Und Joakim, du nimmst mich an die Hand, denn wir sind noch weit entfernt vom Ziel. “Nu är vi så långt långt långt långt långt från målet, från förlåtelsen…”

Ja, ich war einst so jung und stolz, elitär und idealistisch. Und dann habe ich alles verloren. Meinen Halt in der Wirklichkeit, meine Tatkraft, mein Suchlicht, mich selbst und am Ende habe ich “Dich” verloren. Doch macht es Sinn jahrelang mit einem Geist Hand in Hand durch einen Park in einer namenlosen Geisterstadt zu laufen? Ich will nicht dort sein, wo die Verdammten und Vergessenen sich tummeln. Ich will nicht verloren sein. Ich will am Leben sein.

Så finns där någon mening i att vänta på förlåtelsen? (Macht es irgendeinen Sinn auf Vergebung zu warten?) singt Joakim fragend im Refrain. Nein, wir müssen uns am Ende selbst vergeben. Kan du förlata? Jag kan förlata! Die Dinge fortan besser machen, verantwortungsvoller mit uns selbst und vor allem mit anderen Leben umgehen, Mensch oder Tier. Und Joakim, du hast mich auf den richtigen Weg geführt, den Weg, welcher uns nach Hause führt. Så, där finns en väg som leder oss hem. Und dieses Zuhause ist wunderschön, es ist Glück und Leben. Wir müssen nur alle genau hinschauen und es erkennen. So, ich werde nun Lussekatter backen. Morgen ist Lucia.

Då som nu för alltid - Dieses Bild vom meinem Tattoo enstand an meinem Hochzeitstag. Nicht perfekt, aber für immer da.

Första gången jag såg dig
Ögonblick då allt vänder
I minnet en målning
Som aldrig förändras
Vad som än händer
Minns hur vi pratade
Ögonblicken som dödade mig
Och allt det jag saknat
Blev plötsligt en fördel
Jag hade en fördel
Vi ändrade planerna vi haft
Byggde upp nya ifrån scratch
Och du var som ingenting jag känt
Jag var förlorad
Allt var förlorat
Allt var förlorat
Jag var förlorad
Den här staden är namnlös
Alla gator är öde
Alla hus i ruiner
Här hamnar de glömda
De på förhand dömda
Jag går genom parken
Hand i hand med ett spöke
Där allting har vuxit över igen
Utanför ligger öknen
Jag ser bara öknen
Planer vi gjorde upp en gång
är som minnet av drömmen när
morgonen kommer
Nu är vi så långt långt långt långt
Från målet
Från förlåtelsen
Allt var förlorat
Jag var förlorad
Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?
Jag tappade takten
Släppte greppet om verkligheten
Jag var så stolt en gång
Jag var elitistisk
Idealistisk
Förlorade mitt sökljus
Högt upp i ett sekelskifteshus
Jag glömde min drivkraft
Det finns inget hjärta
Om du inte har kul
Jag förlorade mig själv
Allting i min värld gick sönder
Och nu till slut så förlorar jag dig
Jag har förlorat
Allt är förlorat
Allt är förlorat
Jag har förlorat
Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?
Vi ärvde vår synd
Vår eviga synd
Vi äger vår synd
Vår eviga synd
Vår verkliga synd
Är att vi tillåter oss att tro…

Första gången jag såg dig
Ögonblick då allt vänder
I minnet en målning
Som aldrig förändras
Vad som än händer
Minns hur vi pratade
Ögonblicken som dödade mig
Och allt det jag saknat
Blev plötsligt en fördel
Jag hade en fördel

Vi ändrade planerna vi haft
Byggde upp nya ifrån scratch
Och du var som ingenting jag känt
Jag var förlorad
Allt var förlorat
Allt var förlorat
Jag var förlorad

Den här staden är namnlös
Alla gator är öde
Alla hus i ruiner
Här hamnar de glömda
De på förhand dömda

Jag går genom parken
Hand i hand med ett spöke
Där allting har vuxit över igen
Utanför ligger öknen
Jag ser bara öknen

Planer vi gjorde upp en gång
är som minnet av drömmen när
morgonen kommer
Nu är vi så långt långt långt långt
Från målet
Från förlåtelsen

Allt var förlorat
Jag var förlorad

Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?

Jag tappade takten
Släppte greppet om verkligheten
Jag var så stolt en gång
Jag var elitistisk
Idealistisk

Förlorade mitt sökljus
Högt upp i ett sekelskifteshus
Jag glömde min drivkraft
Det finns inget hjärta
Om du inte har kul
Jag förlorade mig själv
Allting i min värld gick sönder
Och nu till slut så förlorar jag dig
Jag har förlorat
Allt är förlorat

Allt är förlorat
Jag har förlorat

Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?

Vi ärvde vår synd
Vår eviga synd
Vi äger vår synd
Vår eviga synd
Vår verkliga synd
Är att vi tillåter oss att tro…

Tags: , , , , , , , , ,

· · · ◊ ◊ ◊ · · ·

1 Kommentar zu “Förlåtelsen – Vergebung, nach all den Jahren”

  1. [...] die erste Zugabe: “Förlatelsen”. Über mein Lied habe ich in meinem letzten Blogeintrag schon ausführlich geschrieben. Es folgt das ultrapoppige „Dom andra“ eine Singel von Kents [...]

Über Mittsommernnachtsspitzen

Melancholische und sehnsuchtsvolle Indiepop-Klänge aus Mittsommer- und anderen Landen stehen im Fokus dieses Blogs. Sandra Duvander schreibt für Euch.